Ta till exempel jordankare. Vid första anblick ser det ut som vilka gamla stockar och pålar som helst. Men ett jordankare är en tydlig definierad konstruktionsdetalj med en viktig funktion. Precis som ankarbalkar i hus hindrar väggarna från att tryckas isär av tyngden från taket hindrar jordankare kajkanter att kollapsa under trycket från fyllningsmaterialet i kajen.

I historiska pirar och kajer i London kan man följa jordankarets utveckling från den romerska tiden till senmedeltiden (cirka 200 e.Kr till 1400-talet). Här i Masthugget liknar våra jordankare de tidigmedeltida jordankarna från England, trots att de är från 1700- och 1800-talet.

Under årens lopp allt eftersom kajkanterna i Masthugget reparerades verkar det som att timmermännen underlåtit att koppla ihop de nya kajkanterna med de gamla jordankarna och inte byggt nya. Kajkanterna har blivit enklare konstruktioner där trycket från fyllningsmassorna hållits tillbaka endast av några bastanta pålrader. I London kännetecknar detta vikingatid.

En annan skenbart ofördelaktig jämförelse för våra jordankare här i Masthugget är motsvarande konstruktionsdetaljer i en 1700-talskaj i Köpenhamn. Vid utgrävningar på Ankerøn och Dokøen upptäcktes flera kajkanter med jordankare. Dessa jordankare var ordentligt förankrade med pålar i havsbotten på insidan och förankrade genom fogar i den yttre kajkanten. Låsen bestod dessutom av långa stockar som låste flera jordankare samtidigt. Här i Masthugget är det vanligaste ankarlåset en kortare stump som endast låser ett ankare. Oftast är de dessutom förankrade på insidan med pålar som endast sitter i fyllningsmassorna, inte i botten.

Nu tycker kanske du som läser detta att pirkonstruktioner och jordankare i Masthugget verkar tafatta vid en internationell jämförelse. Men det finns en mycket logisk förklaring, nämligen det faktum att Göteborg i princip saknar tidvattenvariationer. Det gör att kajer och pirar inte utsätts för de påfrestningar som hamnkonstruktioner i England gör. De engelska arkeologerna påpekar att konstruktioner längre uppströms Themsen, där tidvattnet inte är lika märkbart, är enklare och ofta består av just pålrader. Det faktum att pirbyggarna i Masthugget ändå bemödat sig med att bygga pirar med jordankare först, för att senare övergå till att helt förlita sig på stadiga pålrader, skulle kunna kopplas till att flera av pirägarna hade brittiskt ursprung på 1700-talet. Möjligen har de anställt timmermän från hemlandet som förmän och lett bygget av pirarna på samma sätt som hemma. Senare under 1800-talet kan den brittiska kopplingen blivit svagare, och lokala timmermän reparerat pirerna med de metoder de var vana vid och visste fungerade i Göteborg.

Ofta hamnar de mer spektakulära fynden på tidningars omslag, och som inlägg på sociala medier. De fynd som kanske ses som mer triviala och kanske inte alltid ser så bra ut på bild hamnar lite i skymundan från det mer häpnadsväckande. Jordankarna, dessa osjungna hjältar, som vi finner på Masthugget är en av pusselbitarna som hjälper oss med att tolka, skildra och slutligen förstå Göteborgs tidigaste historia med vad de kan bidra.