Arkeologi i Vännåkra
Vännåkra ligger vackert beläget i jordbrukslandskapet vid Östra Öresjöns norra ände, och på halvön ligger ett par små fritidshusområden. I närheten ligger Hanatorps camping med sin långa sandstrand. Längre söderut omges Östra Öresjön av skogklädda höjder, och i området runt viken ligger flera stora områden med fossil åkermark.
Örby socken är fornlämningsrikt, trots att relativt få arkeologiska utgrävningar utförts i trakten. Här finns åtskilliga fornlämningar som än idag kan ses ovan mark, bland annat förhistoriska gravar. Det rör sig främst om stensättningar, högar och rösen från brons- och järnålder, men även stenåldern finns representerad i form av en hällkista (L1963:4831) och fyndplatser där det tidigare hittats flinta.
Det mest slående läget i landskapet har sannolikt den stora gravhög (L1963:4801) som tronar på en höjd över sjön alldeles bakom Örby kyrka. Några kilometer västerut ligger en hög strax intill grannsocknen Berghems kyrka. Högarna har inte daterats, men uppfördes troligen under vikingatid. Även närbelägna Stora rör, ett stort gravröse som troligen anlades under bronsålder, tronar på ett monumentalt läge i landskapet.
Inom bara ett par hundra meters radie från de boplatser vi undersökt finns flera stensättningar, rösen och högar. Dessutom ligger järnåldersgravfältet Domareberget (L1963:4820), med bland annat 16 domarringar, på halvön bara några hundra meter från en av de boplatser vi undersökt. Domareberget är skyltat och väl värt ett besök.
Vi kan med andra ord veta att människor har levt, rört sig och uppfört gravmonument i området under flera delar av förhistorien. När det gäller arkeologiska utgrävningar har det däremot endast utförts ett fåtal i Örby socken och området runt Östra Öresjöns vik. Under 1990-talet undersökte Riksantikvarieämbetet en boplats där dagens länsväg 156 drar fram, och våra kollegor i Göta arkeologi (tidigare Västra Götalandsregionen) har utfört ett antal mindre boplatsundersökningar i vikens östra del. Därmed hade vi vissa, men inte särskilt stora, förkunskaper om området när vi i Rio Göteborg inledde arbetet med utredning, förundersökning och därefter delundersökning samt schaktningsövervakning i Vännåkra.
Att boplatserna kunde innehålla lämningar av hus visste vi på förhand – Rio Göteborg har sedan tidigare utfört utredningar och förundersökningar längs den sträcka där de nya VA-ledningarna skulle gå. Vi visste dock inte hur omfattande huslämningarna var och vilken datering de skulle få. Hur var det förhistoriska samhället i allmänhet och boplatserna i synnerhet organiserade på halvön vid Östra Öresjön? Det var frågor vi hoppades få svar på i samband med att de båda boplatserna undersöktes.
Delundersökningarna av boplatserna pågick under vintern 2020 och våren 2021. När materialet nu bearbetats, alla prover analyserats och rapporten färdigställts växer bilden fram av ett område där människor bott mycket länge. De huslämningar och andra boplatsspår som Rio hittat – såsom härdar, gropar och keramik – har fått dateringar till allt från övergången mellan bondestenålder och tidig bronsålder (ca 1800 år före Kristus) till romersk järnålder (ca 200 år efter Kristus) och folkvandringstid (ca 400–550 år efter Kristus).
De båda boplatsytorna låg nära västra respektive östra delen av halvön, och kallas i kulturmiljöregistret för L2019:6004 och L2019:6016. Eftersom hela boplatserna inte berördes av kommunens VA-ledning undersökte vi bara delar av dem.
Vid avbaning med grävmaskin kunde vi se att marken under matjorden hyste ett gytter av stolphål och andra anläggningar. Det tyder på att det varit intensivt nyttjade boplatsytor. Människor som levt i området har med all sannolikhet återkommit och byggt hus, lagat mat och ägnat sig åt olika boplatsaktiviteter under flera tidsperioder. Läget vid sjön måste ha varit en bra plats att leva på eftersom det har inneburit ett skyddat landskapsläge med god tillgång på färskvatten, odlingsmark och fiske.
Inom boplatsen L2019:6004 kunde vi så småningom knyta ihop några av de många anläggningar vi hittat till lämningar av tre förhistoriska långhus. Husen är inte kompletta, eftersom det bara var en begränsad yta vi fick undersöka. Därför är det svårt att vara helt säker på att vi tolkat lämningarna rätt – ibland får man vara lite ödmjuk i sina tolkningar som arkeolog. Men de tre huslämningarna bygger bland annat på jämförelser med andra kända huslämningar, och tillsammans med kol-14-dateringarna visar de att den boplats vi kallar L2019:6004 varit bebodd både under sen stenålder och tidig bronsålder samt olika delar av järnåldern.
Inom L2019:6016 öppnades en något mindre yta i form av en schaktningsövervakning. Där påträffades en enda huslämning. Det var ett cirka 32 meter långt hus där både kol-14-dateringarna och husets form gav en ganska tydlig datering till folkvandringstid. Vi vet av erfarenhet att hus från folkvandringstid brukar se ut på liknande sätt, och det som är extra intressant är att ett hus som är närapå identiskt har undersökts tidigare – bara tvärs över viken faktiskt. För ett femtontal år sedan undersökte våra kollegor på Bohusläns och Lödöses museer boplatslämningar i bostadsområdet Krok, och även där visade det sig att människor bott och levt under flera perioder av förhistorien.
När vi nu tittar på kartan och lägena för de båda folkvandringstida långhusen ser det nästan ut som om de är utplacerade på var sin sida om Östra Öresjöns norra vik – kanske kunde de vinka till varandra?
Vårgårda – Arkeologiska undersökningar längs E20
En central bygd
De senaste åren har det gjorts flera arkeologiska undersökningar i Vårgårda, bland annat i form av förundersökningar inför utbyggnaden av motorvägen. Tack vare förundersökningarna hade vi ett gott underlag inför de stora boplatsundersökningarna, som utfördes på de ytor som påverkades av utbyggnaden av E20. Vi visste bland annat att vi troligen skulle stöta på ett stort antal boplatser med flera spår av hus. De flesta boplatsspåren har kunnat dateras till järnålder, men med all sannolikhet har människor bott i Vårgårdatrakten ända sedan stenålder.
Även innan de stora boplatsundersökningarna i Vårgårda inleddes för ett par år sedan var trakten välkänd på grund av de stora antalet fornlämningar som går att se ovan mark. Det rör sig framför allt om gravar och gravfält, till exempel det välkända gravfältet Lundskullen och hällkistan Jättakullen som båda ligger i närheten av Södra Härene kyrka, strax norr om Vårgårda. Det finns också flera högar, stensättningar, hällristningar och områden med fossil åkermark i landskapet runt Vårgårda. De är alla exempel på fornlämningar som skvallrar om att området har varit bebott av människor under lång tid.
Trakterna runt Vårgårda är bördiga jordbruksmarker, och dessutom rinner både Säveån och Nossan genom landskapet. Floder och åar kan betraktas som förhistoriska motorvägar – Vårgårda måste ha varit en central bygd!
Utgrävningarna
Under 2021 och 2022 genomförde Rio Göteborg i samarbete med Göta Arkeologi stora utgrävningar av boplatsområden längs med E20. Etapp 1 som genomfördes under 2021 berörde ett antal boplatser längs med motorvägen i höjd med Vårgårda, fram till samhällets norra ände i höjd med Rasta. Etapp 2 som genomfördes under år 2022 kallades Vårgårda-Ribbingsberg och berörde ett antal boplatser från Rasta i söder till Fötene, strax söder om gården Ribbingsberg, i norr.
Under utgrävningarna var målet att hela boplatserna skulle undersökas, och vetenskapligt fokus låg bland annat på att ta reda på så mycket information som möjligt om de huslämningar vi hittade. Vi vet att människor bodde i långhus, och att det också fanns många andra byggnader på en gård. Hur såg de ut, hur var de byggda, hur stora var de? Vad använde man gårdens olika byggnader till? Det är exempel på frågor som vi hoppas kunna besvara i efterarbetet.
Under utgrävningarna togs också många jordprover, som nu analyseras för att ta reda på om det finns spår av växter som människor använt i förhistorisk tid. Om vi till exempel hittar brända sädeskorn i de jordprover som tagits från huslämningar, gropar eller härdar, så kan vi dra slutsatser om vad människor åt samt hur olika delar av boplatsen använts.
Husen i Vårgårda
Hittills har vi hittat spår av drygt 40 huslämningar på de boplatsytor som undersökts inom ramarna för E20-projektet. Förutom E20-projektet har flera andra arkeologiska undersökningar gjorts i och runt Vårgårda de senaste åren. Totalt har arkeologer hittat spår av drygt 80 förhistoriska hus i Vårgårdatrakten. Det är mycket, särskilt med västsvenska mått mätt! Det är ett stort tillskott till kunskapen om Västergötlands förhistoria.
Spåren av förhistoriska hus syns i form av mörka avtryck i marken, så kallade stolphål. Det är stolparna som höll upp tak och väggar i förhistoriska hus som brukar lämna synliga avtryck efter sig, och det gör att arkeologer brukar kunna räkna ut hur stora husen var. Ibland kan man även se spår av husens ingångar och rumsindelningar.
De flesta husen har kunnat dateras till olika delar av järnåldern, och allra flest hus verkar ha byggts under romersk järnålder, år 0 – 400 efter Kristus. Men vi har också påträffat spår av hus så gamla som den sista fasen av bondestenålder, ca 2300–1800 år före Kristus.
Dateringarna pekar mot att Vårgårdatrakten var som mest intensivt bebodd under romersk järnålder, men det kan också betyda att människor bodde på andra platser tidigare i förhistorien – platser som ännu inte undersökts av arkeologer.
Vissa av huslämningarna är något yngre än romersk järnålder och har daterats till folkvandringstid, ca 400 – 550 efter Kristus. Ett av de allra största långhusen som påträffats under våra utgrävningar är just från folkvandringstid och visade sig vid utgrävning vara inte mindre än 46 meter långt.
Under yngre järnålder samt i början av medeltiden anlades förmodligen många av de gårdar som ligger kvar på samma ställen än idag, och det är därför arkeologer sällan hittar spår av långhus från till exempel vikingatid.
En förhistorisk motorväg?
Under utgrävningarna av Etapp 2, Vårgårda-Ribbingsberg år 2022 hittades förutom boplatslämningar även spår av hålvägar. Det är förhistoriska vägsträckningar som ibland syns än idag i landskapet, som en slags fördjupning eller fåra. I det här fallet löpte två vägsträckningar parallellt med dagens E20, och de syntes först efter att vi banat av matjordslagret med hjälp av grävmaskin.
Tre brunnar
Det är relativt ovanligt att hitta spår av brunnar på arkeologiska utgrävningar – särskilt brunnar som visar sig ha använts i förhistorisk tid. Längs E20 genom Vårgårda har vi hittills hittat spår av tre brunnar. De syns när vi banat av matjordslagret som stora mörka fläckar i marken. När brunnen kanske sinat eller gården övergivits kan brunnen ha fyllts igen medvetet, och fyllnadslagren kan förse oss med värdefull information. Vi har kunnat skönja flera olika lager i brunnarna och ur dessa har vi tagit jordprover.
Ett matigt fynd
I botten av ett stolphål som tillhörde ett långhus från folkvandringstid (ca 400–550 efter Kristus) hittades ett oväntat fynd – en förkolnad klump som visade sig vara rester av ett förhistoriskt bröd! Klumpen skickades på analys och visade sig mycket riktigt bestå av cerealier, det vill säga sädeskorn. Vi vet inte hur eller varför brödet hamnade i botten av det hål där det under folkvandringstid stått en stolpe som hållit uppe en del av långhuset, men en teori är att det rör sig om ett husoffer.
En handelsplats vid Säveån?
Den sydligaste boplatsen som undersöktes inom E20-projektet är en yta med spår av hus och järnframställning, alldeles vid Säveåns bank strax söder om Vårgårda. Där hittade vi rester av ett långhus, ett fyrstolpshus, ett grophus och flera härdar. I några av härdarna verkar det som att man har bearbetat järn. Dessutom hittades ett fascinerande fynd som vi tolkar som en så kallad probérsten. En sådan har använts för att testa äktheten i silver. Probérstenen är gjord av skiffer och hittades i botten av ett grophus. Från grophuset har vi ännu inga dateringar men liknande huslämningar brukar vara vikingatida. Kan det vara spår av en handelsuppgörelse som skett någon gång under yngre järnålder?
Guld från kontinenten – ett gåtfullt detektorfynd
Under utgrävningarnas gång har alla ytor sökts av med metalldetektor. Det gör vi för att hitta eventuella metallfynd som ofta ligger i matjorden. De kan ha dragits runt av plogen i modern tid, och är ofta svåra att upptäcka med blotta ögat när vi banar av jorden med hjälp av grävmaskin.
Många metalldetektorfynd visar sig vara mynt, knappar och annat som ”bara” är ett par hundra år gamla. Men det finns också exempel på ovanliga och intressanta metallföremål som kan berätta mycket om de förhistoriska boplatser vi undersöker.
Ett sådant fynd är vad som tolkas som ett förgyllt, emaljerat beslag eller lock till en sigillask. Den har fortfarande inte fått en exakt datering, då det har visat sig svårt att hitta andra exempel på fynd som ser ut precis som vårt. Det är dock med all sannolikhet inte tillverkat lokalt, utan har troligen förts till Vårgårda från den europeiska kontinenten eller möjligen från Brittiska öarna. Än så länge vet vi inte exakt hur gammalt föremålet är – det skulle kunna vara från romersk järnålder, men det skulle också kunna vara flera hundra år yngre.
En sak är dock säker – vi hade aldrig hittat föremålet utan hjälp av metalldetektor!
Vad händer nu?
Under 2023 pågår arbetet med att sammanställa rapporter från Etapp 1 och 2 av de arkeologiska undersökningarna inom E20-projektet. Bland annat pågår arbetet med att analysera jordprover för fullt. Vi väntar på de sista kol 14-dateringarna, och dessutom sker analyser av de fynd av keramik som gjorts i fält. När allt arbete är färdigt kommer resultaten även att kunna publiceras i form av en vetenskaplig fördjupning.
I olika delar av fältarbetet deltog arkeologer från Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ och Göta Arkeologi (tidigare en del av Västra Götalandsregionen), men också kollegor från Göteborgs Stadsmuseum och Västergötlands museum. Vi har dessutom haft god hjälp av specialister på keramik, järnframställning och metalldetektering. Tack till er alla för gott samarbete!
För mer information om fältarbetet i Vårgårda – kika gärna in på Rio Göteborgs samt Göta arkeologis instagramkonton: (länkar)
Arkeologikanalen producerade även en film om 2022 års fältarbete i Vårgårda: https://www.youtube.com/watch?v=J0cJxm0NBd0
Masthugget 2023
Mot slutet av december tyckte vi att vi började bli klara. Vi hade grävt upp hela ytan utom en 8x8m stor del i det sydöstra hörnet, som även den var grävd nästan i botten, det hade dock dykt upp ett vrak av en pråm som vi hade sparat till sist.
När vi började gräva i dessa sista 8 kvadratmeter hittades bredvid det redan kända pråmvraket två till vrak, och vi fick inse att grävningen skulle behöva fortsätta in i 2023. Vi hade som tur var hjälp av Delia och Edgar från Bohusläns museum, som har marinarkeologisk kompetens och vet hur man dokumenterar skeppsvrak.
Den första veckan efter nyår, var många fortfarande lediga, men de som var på plats dokumenterade och tog bort det översta minsta vraket som låg inuti ett av de andra. När den här veckan inleddes hade vi vraken av de sista två pråmarna att ta upp. Vi kände oss ganska färdiga med E2 när vi dokumenterat och grävt bort dessa två pråmvrak, men i onsdags visade det sig att under dessa pråmar fanns resterna av en äldre (en första bedömning 1700tal) större båt med överlappande bord.
I fredags, den 13 januari, lyfte vi detta sista vrak, och det fanns inga fler båtrester under. Nu börjar arbetet med att fördjupa oss i vad vi har grävt fram, och hur alltihop hör ihop.
Fler pråmar i Masthugget
Tidigare i höstas hittade vi en pråm av en typ som mycket passande kallas ”Göteborgspråm”. Pråmarna användes för att frakta gods från mycket större skepp som var ankrade i Göta älv in till hamnen vid Masthugget, pråmarna lastades av och godset fördes vidare för försäljning. Göteborgspråmen som typ användes väldigt länge.
Pråmen som grävdes ut var troligtvis nedsänkt avsiktligt intill en av pirarna just för att användas som en del av påbyggnaden till själva pir-konstruktionen. Fynden i och omkring båten har bestått av lite av varje, allt från porslin, en fender av rep samt mängder och mängder av stenkol.
Masthamnen i Masthugget
Utgrävningen som vi arkeologer på Rio Göteborg utfört är en del av den gamla hamnen med pirar och hamntomter längs med hela älvsidan av Masthugget. 1700-talet var en speciellt viktig tid för hamnen och bidrog till staden Göteborgs framgång. Kvarteren kring Masthuggstorget har varit i nästan ständig förändring. Från att bestått av mindre pirar som kraftigt expanderades under 1800-talet, för att sedan under början av 1900-talet få sin moderna form då man beslutade att riva och fylla ut hela området till nuvarande Masthuggskajen.
Sedan vi startade utgrävningen av området i början av augusti har det dykt upp många intressanta saker från alla ovannämnda faser. Vi har bland annat funnit de bevarade pirkanterna som intressant nog följer samma riktning och form som bevarats i de detaljerade historiska kartorna. Pirarna var uppbyggda dels med hjälp av långa pålrader i ytterkanterna där varje påle kan vara upp till sju meter lång. Från några av pålarna tar vi dendrokronologiska prov för datering.
Fynden
Porslin är något som vi har hittat stora mängder av, både importvaror som hämtas under ostindiska kompaniets långa resor från Asien samt lite nyare och närmare tillverkat som fajans eller stengods, men båda kan vara vackert utsmyckade.
Vad som är passande är att vi under utgrävningarna i den tidigare Masthamnen har hittat master. De master vi hittat har precis som båtarna återanvänts till att bli en del av hamnen och stötta upp träkonstruktionerna som utgör pirarna. Självklart har vi tagit dendrokronologiska prover från dessa också.
Förutom pirarna har vi funnit rester av de byggnader ovanpå pirarna som upprättats under 1800-talet, kanske för att underlätta arbetet och lagra de varor som togs in till hamnen.
När vi gräver i vintertid för det med sig vissa utmaningar. Förutom att arkeologerna börjar bli kalla om fötterna blir marken och de arkeologiska lämningarna frusna och komplicerar allt från dokumentation till utgrävning. Men trots klimatet håller vi humöret uppe redo för alla nya utmaningar och upptäckter som väntar oss nästa år!
God Jul!
Masthuggskajen
Tomt 69
Hökaren John W. …nder äger tomten 1799.
Enligt mantalslängden från 1816 äger F.d. Traktören Joh. Fred. Bauman huset, sju personer bor på tomten. Dels hustru, dottern Albertina, pigan Maria C. Olsson, Coopverdie captain J. A. Sandegren, dels hustru, pigan Sophia Bellander.
Tomt 70
Tunnbindare gesällen D. J Schakow äger tomten 1799.
I 1816 års mantalslängd står Båtskepparenkan Catharina Nyman som ägare till huset. Det bor 4 personer på tomten. Pigan Fredrika Stenberg, Klampareenkan Britta Lundqvist samt dottern Anna.
Tomt 71
Hustrun Britta Christ Ottheker står som ägare 1799.
Mantalslängden 1816 omnämner Coopverdie skepparen B. Törning som ägare till huset. Tre personer bor på tomten. Dels hustru, dels pigan Christina Westerberg.
Tomt 72
1799 äger Segelsömmaren Carl Mårtensson huset.
Enligt 1816 (Mantalslängd) äger fortfarande Segelsömmaren Carl Mårtensson halva huset. Det bor 17 personer i byggnaden. Tre underåriga söner och en underårig dotter, dels hustru, sonen Niclas, dottern Johanna, gesällen P. H. Neuman, lärogossen C. H. Leiditz, hushållerskan C. Norman, drängen Jan Jansson, drängen Nils Börjesson, drängen Anders Andersson, pigan Christina Granberg, pigan A. Hallenberg och pigan C. Pärsdotter.
Coopverdie skepparen G. Ekelund, äger den andra halvan av huset under förestående nummer. Det bor 24 personer i huset: dels hustru, sonen Carl Gustaf, dottern Ulrica, coopverdie captain C. M. Fritz, två underåriga söner, dels hustru, dottern C.P. Hjerstedt, svärmodern A. Neÿs, pigan B. M. Hellander, dito skepparen Hans Kullberg, en underårig son och två underåriga döttrar, dels hustru, pigan B. C. Norberg, Skomakarmästaren C. J. Sundbom, två underåriga döttrar, dels hustru, lärgossen B. Svensson, lärgossen Carl Nilsson samt pigan Anna Krusk.
De yrkestillhörigheter som omnämns i mantalslängden speglar Masthuggets funktion som ”sailortown” där befolkningen på olika sätt bidrog till sjöfarten, antingen till sjöss (exempelvis coopeverdie kapten eller coopverdie skeppare) eller genom olika stödverksamheter på land såsom proviantering – alltså matproduktion till skeppen, reparationer, tillverkning av material såsom tunnbinderi, repslageri eller segelsömnad. Lastning och lossning av varor för import eller export utfördes bland annat av klampare vilka hanterade plankor och timmer för träindustrin. Tulltjänstemän fanns inte representerade i just detta kvarteret år 1816 men de övervakade arbetet i hamnen, en annan kategori är kvinnor (oftast änkor) som agerade hyresvärdinnor i hamnkvarteren, kanske var Båtskepparenkan Catharina Nyman på tomt 70 just en sådan person. Med begreppet – underårigt barn – menas de som ännu inte konfirmerats, alltså under 14 år.
Masthuggskajen 2021, en uppdatering från fält!
På en av pirarna undersökte vi resterna av en byggnad, troligen ett hamnmagasin från omkring 1700-talets mitt eller andra hälft. Just denna tomt tillhörde den kände handelsmannen John Hall (1735-1802), som var Sveriges rikaste köpman vid denna tid. John Hall hade byggt sin förmögenhet bland annat genom av export av stångjärn, trä och tranolja. Han bodde inte själv på tomten i masthamnen, utan i det så kallade Hallska huset vid Östra Hamngatan. Han är även känd för att ha låtit uppföra Gunnebo Slott som sin sommarbostad. År 1807 gick handelshuset i konkurs och sonen John Hall d.y. dog utfattig år 1830 i Stockholm. Denna historia finns beskriven bland annat i en roman av Sophie Elkan John Hall – en historia från det gamla Göteborg.
Utöver de ovan beskrivna tomterna och pirarna har vi undersökt flera ytor över stora delar av fornlämningsområdet, framförallt i samband med ledningsdragningar i gatumark. Därför har vi fått fram relativt små ytor, men samtidigt fått en ganska bra överblick på vad som finns bevarat och var. Bland annat har vi hittat rester av bebyggelse ovanpå järnvågspiren och lämningar efter flera tomter och pirar längs med Masthamngatan. Fyndmaterialet tyder på dateringar från tidigt 1700-tal till sent 1800-tal.
Nu är det december och ganska mörkt och kallt ute i fält, men arbetet pågår fortfarande och under 2022 kommer vi förhoppningsvis fortsätta att undersöka flera intilliggande ytor.
Fig 1. På fotot syns tre olika masthamnar med totalt fyra pirar (centralt i bilden syns två pirar som gränsar till varandra). De två östra pirarna, till höger i bild tillhörde John Hall. Pirarna byggdes och byggdes ut i olika omgångar under 1700-talet. Med hjälp av historiska kartor och dendrokronologiska dateringar kommer vi kunna svara mer exakt på när de olika utbyggnadsetapperna ägt rum.
Fig 2. Resterna av hamnmagasinet som hittades vid undersökning av den östra piren. Huset var byggt på stensyll och hade golvplankor av trä. På en del av plankorna låg det gammal tjära som smälte i solen vid undersökningen.
Fig 3. Inmätningarna från undersökningen projicerade på en karta över området från år 1816.
Ny arkeologisk undersökning på Sandarnaboplatsen
Kulturlagret A4 i plan mot O.
Härden A1 i plan mot S
Slutundersökning i Sörred
Grävningen har blivit uppmärksammat av både radio (P4 Göteborg) och helahisingen.se.
Här bodde Hisingsbor för 11 500 år sedan. Arkeologer undersöker just nu på uppdrag av Länsstyrelsen fyra fornlämningar på Hisingen. Teamet har hittat yxor, gravar, huskonstruktioner och en stensättning:
— I den har vi bland annat hittat två gravgömmor med bränt ben, säger arkeologen Imelda Bakunic Fridén till HelaHisingen.se om en av fyndplatserna.
Stensättningen, Raä Björlanda 205, är beläget på krönet av ett bergsparti. I den har bland annat hittats två gravgömmor med bränt ben, några fragment keramik och en stor del flinta i en bergsskreva. Undersökningen i fält är i dagsläget slutfört och vi ska skicka prover på analys, där särskilt intressant är om riter kopplade till stensättningen kan ses och förstås.
Gravfältet, Raä Björlanda 592, är ett registrerat flatmarksgravfält med dateringar från förromersk järnålder. Platsen har tidigare förundersökts då bland annat en urnebrandgrav togs in, vi har sedan dess hittat ytterligare sex gravar på platsen. Andra typer av arkeologiska spår, exempelvis kokgropar, gropar och stolphål har också hittats på platsen, dessa behöver nödvändigtvis inte ha med gravfältet att göra, utan kan eventuellt knytas an till den närliggande ”Röra boplatsen” (som undersöktes på 1960-talet, beläget under nuvarande Sörredsvägen) som bland annat är daterad till bronsåldern. Undersökningen i fält av gravfältsområdet är nu avklarad.
Boplatsområdet, Raä Björlanda 593, har flera brukningsfaser, från senneolitikum till järnåldern. Hundratals anläggningar har hittats och undersökts, som vittnar om att minst ett stolpbyggt hus har funnits här. Andra typer av anläggningar är härdar, kokgropar och gropar. Undersökningen i fält av boplatsområdet är nu avslutad.
Skivyxeboplatsen, L2019:6259, är en nyupptäckt Hensbacka boplats från mesolitikum. Fornlämningen ligger i nära anslutning till de tre ovannämnda fornlämningarna. Undersökningen av boplatsen pågår fortfarande, där bland annat kärnor, avslag, pilspets och en skivyxa har påträffats.
De två första veckorna vid Masthuggskajen
Under de senaste två veckorna har vi hunnit hitta resterna av en pir som sannolikt byggdes under mitten av 1700-talet och som enligt kartorna var i bruk fram tills 1900-talet. Fyndmaterialet är mestadels tidstypiskt för 1700-talet med kritpipor och ostindiskt porslin, men vi har även hittat en flätad mjärde. De stora grävningarna i Masthuggskajen fortsätter i höst.
