Av Jeanette Gustavsson
Under vintern 2024 och 2025 genomförde Rio Göteborg en schaktningsövervakning inom området för den medeltida staden Kungahälla i samband med att nya ledningar skulle grävas ner. Från tidig medeltid fram till 1612 var Kungahälla, Norges sydligaste stad. Kungahälla var belägen invid Nordre Älv, ett par kilometer söder om nuvarande Kungälv. Inom området syns än i dag lämningarna efter ett augustinerkloster på den så kallade Klosterkullen. I övrigt är inte mycket synligt ovan mark. Området utgörs idag av jordbruksmark, men platsen har varit känd sedan staden övergavs efter att den bränts ner av svenskarna i samband med Kalmarkriget. Strax därefter grundades Kungälv i sitt nuvarande läge vid Bohus fästning. Kungahälla är omskriven av skribenter såsom Carl von Linné, Selma Lagerlöf och kända Bohuslänska historieskrivare som Johan Oedman, Axel Emmanuel Holmberg och Gustaf Henrik Brusewitz för att nämna några. Första gången Kungahälla omnämns i litteraturen är dock redan på 1100-talet i den norska sagalitteraturen.
Kungahälla undersöktes arkeologiskt första gången redan på 1880-talet, sedan återigen i på 1950-talet, och på 1990-talet ägde större undersökningar rum i samband med en forskningsundersökning, det så kallade ”Kungahällaprojektet”. Dessa undersökningar har framförallt fokuserat på stadens äldsta historia och de mest centrala delarna. Bland annat undersöktes delar av två kloster; det nämnda augustinerklostret och ett franciskanerkloster, samt byggnader och hantverkslämningar i stadsmiljön. Dessa daterades framförallt till 1100-1300-tal. Murrester efter en kyrka, samt några gravar inom en tillhörande kyrkogård undersöktes i den västra delen av fornlämningsområdet. Murresterna har tolkats tillhöra den så kallade Mariakyrkan som finns omnämnd i skriftliga källor från 1330-talet. I närheten av detta område hittade man på 1800-talet en liljesten och ytterligare en gravhäll, daterade till sent 1100-tal och 1200-tal. Under 2010-talet har bland andra Rio Göteborg genomfört mindre undersökningar inom fornlämningsområdet.
Det var alltså på en sägenomspunnen plats vi nu återigen satte skopan i marken en kylig novemberdag. Schakten som skulle grävas var framförallt belägna i stadsområdets yttre och norra delar. Det visade sig finnas flera bevarade lämningar trots den begränsade undersökningen med smala ledningsschakt. I området mellan Klosterkullen i nordöst och Kastellegårdens bebyggelse i sydväst, hittades äldre stadslager under matjorden, flera nedgrävda avfallsgropar och tre olika brunnar (Figur 1 och 2).
Figur 1. Brunnen undersöktes i åkermarken och innehöll giftiga fröer från odört.
Figur 2. I brunnens botten fanns en träskoning bestående av en tunna.
Fyndmaterialet bestod framförallt av djurben och keramik, bland annat flera trebensgrytor, fat och skålar som kunde dateras till 1500–1600-tal (Figur 3-7). Utöver keramiken fanns kakelfragment och enstaka glasfragment. Där fanns även metallföremål, till exempel ett hänglås, några nitar och olika verktyg såsom en kniv och en skära.
Figur 3. Keramik i yngre rödgods.
Figur 4. Några av fynden undersökningen, keramik av yngre rödgods.
Figur 5. Fat av ljust yngre lergods från området kring floden Weser i nuvarande Tyskland.
Figur 6. Fajans.
Figur 7. Kakelfragment.
Jordprover från brunnarna och avfallsgroparna skickades i väg för makrofossilanalys och visade sig innehålla bland annat fröer efter matavfall och odling till exempel skalkorn, humle, fikon, enbär, hallon, björnbär, päron/äpple, hasselnötskal och kärnfragment från plommon. Det fanns även frömaterial från omgivningen såsom, målla, nässlor, våtarv, fingerört, klöver och timotej. Det mest förvånande fyndet var en koncentration av fröer från den oerhört giftiga växten odört som hittades i botten av en brunn (Figur 1). Odört sägs bland annat ha använts i den giftbägare som filosofen Sokrates tvingades dricka då han dömdes till döden. Det kan dock inte uteslutas att fröerna kan ha kommit från den omgivande växtligheten.
Figur 8. Karta från 1750 ägobeskrivning (beskuren) med schakt och stratigrafiska objekt. En av de tidigaste kartorna som tydligt visar området kring Kongahälla med kyrkoruinen markerad mitt i bild. Vid denna tid består området av åkermark, som bär namn som sannolikt anknyter till stadstiden, bland annat Tomterna, Torneflaten och Porteflaten (Lantmäteriet 14-ytt-58, 2025).
Inom den sedan tidigare undersökta kyrkogården inom den västra delen av stadslagret förväntade vi oss att eventuellt hitta gravar (Figur 8). Det visade sig stämma och i ett av schakten dokumenterades skelettmaterial efter fyra olika individer, tre från vuxna personer och ett litet barn på cirka 18 månader (Figur 9).
Figur 9. Undersökning av två individer pågår, varav den ena (till vänster i bild) endast var fragmentariskt bevarad.
Marken i området består av kompakt svårgrävd grå lera med dåliga bevarandeförhållanden vilket gjorde det svårt att identifiera de kraftigt nedbrutna gravarna. Schaktet grävdes delvis i ett befintligt äldre ledningsschakt och i schaktväggarna kunde vi se spår efter flera nedbrutna träkistor inom området för kyrkogården. Benmaterialet från en av gravarna kunde 14C-daterats till 1100–1200-tal. Dateringen visar på att stadskyrkogården, som sannolikt kan kopplas till Mariakyrkan, har haft en relativt omfattande utbredning mot väster redan under tidig medeltid.
Sammanfattningsvis fick vi flera spännande resultat från en ganska begränsad undersökning, som delvis kompletterar och ger ny kunskap om den sedan tidigare kända historien om Kungahälla.
Rapporten för undersökningen är nu klar och finns att läsa i sin helhet på hemsidan. Rio Göteborg har även genomfört en schaktningsövervakning 2019 och en mindre förundersökning i området 2025.
Referens/länk till dessa tre rapporter:
Under vintern 2024 och 2025 genomförde Rio Göteborg en schaktningsövervakning inom området för den medeltida staden Kungahälla i samband med att nya ledningar skulle grävas ner
camera_alt
