Ta till exempel jordankare. Vid första anblick ser det ut som vilka gamla stockar och pålar som helst. Men ett jordankare är en tydlig definierad konstruktionsdetalj med en viktig funktion. Precis som ankarbalkar i hus hindrar väggarna från att tryckas isär av tyngden från taket hindrar jordankare kajkanter att kollapsa under trycket från fyllningsmaterialet i kajen.

I historiska pirar och kajer i London kan man följa jordankarets utveckling från den romerska tiden till senmedeltiden (cirka 200 e.Kr till 1400-talet). Här i Masthugget liknar våra jordankare de tidigmedeltida jordankarna från England, trots att de är från 1700- och 1800-talet.

Under årens lopp allt eftersom kajkanterna i Masthugget reparerades verkar det som att timmermännen underlåtit att koppla ihop de nya kajkanterna med de gamla jordankarna och inte byggt nya. Kajkanterna har blivit enklare konstruktioner där trycket från fyllningsmassorna hållits tillbaka endast av några bastanta pålrader. I London kännetecknar detta vikingatid.

En annan skenbart ofördelaktig jämförelse för våra jordankare här i Masthugget är motsvarande konstruktionsdetaljer i en 1700-talskaj i Köpenhamn. Vid utgrävningar på Ankerøn och Dokøen upptäcktes flera kajkanter med jordankare. Dessa jordankare var ordentligt förankrade med pålar i havsbotten på insidan och förankrade genom fogar i den yttre kajkanten. Låsen bestod dessutom av långa stockar som låste flera jordankare samtidigt. Här i Masthugget är det vanligaste ankarlåset en kortare stump som endast låser ett ankare. Oftast är de dessutom förankrade på insidan med pålar som endast sitter i fyllningsmassorna, inte i botten.

Nu tycker kanske du som läser detta att pirkonstruktioner och jordankare i Masthugget verkar tafatta vid en internationell jämförelse. Men det finns en mycket logisk förklaring, nämligen det faktum att Göteborg i princip saknar tidvattenvariationer. Det gör att kajer och pirar inte utsätts för de påfrestningar som hamnkonstruktioner i England gör. De engelska arkeologerna påpekar att konstruktioner längre uppströms Themsen, där tidvattnet inte är lika märkbart, är enklare och ofta består av just pålrader. Det faktum att pirbyggarna i Masthugget ändå bemödat sig med att bygga pirar med jordankare först, för att senare övergå till att helt förlita sig på stadiga pålrader, skulle kunna kopplas till att flera av pirägarna hade brittiskt ursprung på 1700-talet. Möjligen har de anställt timmermän från hemlandet som förmän och lett bygget av pirarna på samma sätt som hemma. Senare under 1800-talet kan den brittiska kopplingen blivit svagare, och lokala timmermän reparerat pirerna med de metoder de var vana vid och visste fungerade i Göteborg.

Ofta hamnar de mer spektakulära fynden på tidningars omslag, och som inlägg på sociala medier. De fynd som kanske ses som mer triviala och kanske inte alltid ser så bra ut på bild hamnar lite i skymundan från det mer häpnadsväckande. Jordankarna, dessa osjungna hjältar, som vi finner på Masthugget är en av pusselbitarna som hjälper oss med att tolka, skildra och slutligen förstå Göteborgs tidigaste historia med vad de kan bidra.

RIO Göteborg har fått uppdraget att utföra en arkeologisk utgrävning av fornlämningarna L:2021:6078 och L:1959:1922 vid Ytterns IP. I den här artikeln kommer vi gå lite djupare på L:2021:6078 som har identifierats som ett gravfält.

Bakgrunden till varför vi utför en undersökning just nu är att i framtiden kommer området att bebyggas med en ny arena. Eftersom alla fornlämningar är skyddade enligt lag måste en genomgripande undersökning utföras innan marken bebyggs, för att värna om vårt gemensamma kulturarv.

Kungälvsområdet är mycket intressant för oss arkeologer, då där finns många spår av forntida mänsklig aktivitet. Exempelvis rester av den medeltida staden Kongahälla vid Nordre älvs strand, vilken kan ses som en förlaga till den moderna staden Kungälv. Även äldre försvarsverk som Ragnhildsholmen och Bohus fästning som vittnar om en tid då relationerna med våra grannländer var lite kyligare.

I närområdet till de fornlämningar som vi undersöker nu, har arkeologer tidigare år hittat flera boplatser. Kanske kommer undersökningen av detta gravfält att även ge en liten fingervisning till datering av närliggande boplatser. Vanligtvis är gravfält placerade på höjder och har i vissa fall boplatser nära sig. Troligtvis placerade man gravfält på kullar just för att de skulle synas, både av människor som levde där och för dem som passerade genom landskapet.

Sammanlagt har vi undersökt ett tjugotal gravar. Gravarna är runda stensättningar (Fig.2) som dominerar den norra sluttningen av berget, när man betraktar antalet och mängden sten kan man inget annat än beundra arbetet som lagts ned en gång i tiden. Dock har tidens tand och modernt skogsbruk gått hårt åt några av gravarna. Varje stensättning är unik i sig men vi har märkt att de oftast har en diameter på ca fyra meter och att de är relativt grunda eftersom stenen har staplats nästan direkt på moränen eller berghällen. En av gravarna, en stensättning hade en särskild intressant detalj: graven hade en skålgrop på vardera sida av en av de större kantstenarna (Fig.3). Skålgropar förknippas oftast tillsammans med större hällristningar. Dock förekommer det, som i detta fall, att dom ligger för sig själva. Tilläggas skall att vi letade mycket noga på berghällarna runt omkring efter fler ristningar, men tyvärr fann vi inte flera. Skålgropar dateras vanligtvis till bronsålder.

Vi har även under tiden vi har undersökt området funnit andra arkeologiska anläggningar, så som stolphål och härdrester som kan visa på annan mänsklig aktivitet som har skett på platsen. I stensättningar som dessa begravdes oftast människor kremerade i urnor som varsamt placerades i gravarna. När vi började lyfta på stenarna stod det snabbt klart att bevarandegraden av organiskt material var väldigt låg, samtidigt som många av stensättningarna var fyndtomma. De fynd vi hittade bestod av ett fåtal avslag från flinta och små skärvor av keramik. Länge såg det ut som att det var allt, tills vi undersökte två gravar som bägge innehöll brända människoben. Spåren syntes som små mycket sotiga svarta fläckar i jorden. När vi tittade närmare visade det sig att de innehöll resterna av en kremering tillsammans med keramik, och grävdes ut noggrant och med stor försiktighet (Fig.4).

Det som väntar nu är svar på proverna vi tog i stensättningarna och anläggningarna samt analyserna av de kremerade benen. Svaren kommer förhoppningsvis ge en mer precis datering om när människorna gravsattes.

Vad har då denna utgrävning för betydelse i slutändan. Även om det visades sig att gravfältet var relativt fyndfattigt gentemot antalet gravar som fanns kan de två urngravarna ge intressanta resultat. Så som utgrävningarna som tidigare gjorts i gravfältets närhet och vidare i Kungälv hjälper detta till att skapa en helhetsbild av Kungälvs forntid och kan i förlängningen bidra med extra pusselbitar till allas vår förhistoria.

Undersökningarna sker i de flesta fall i form av utredningar. I en del fall hittar vi lämningar som behöver undersökas vidare, och då blir det tal om arkeologiska förundersökningar. Men många lämningar bedöms vara från historisk tid och registreras som så kallade övriga kulturhistoriska lämningar. Det kan röra sig om till exempel stengärdesgårdar och bebyggelselämningar. Ofta är de rester av ett äldre jordbrukslandskap. De har inte lika starkt lagskydd som fornlämningar men är ofta värdefulla att bevara, ur både kultur- och natursynpunkt. På bilden ser ett exempel på en äldre stengärdesgård i en granskog, samt hur det kan se ut när vi gräver sökschakt i åkermark. Den som vill läsa mer kan hålla utkik här på vår hemsida där vi succesivt publicerar vetenskapliga rapporter från våra undersökningar i Ulricehamn.